En klok man sa en gång till mig att han föredrar att ta tåg eller buss framför flyg om han behöver resa någonstans. Det berodde varken på flygrädsla eller miljömedvetenhet, i alla fall inte i första hand. Den största anledningen var att han tyckte om att uppleva själva färden från punkt A till punkt B. Men han överlät all kontroll och allt ansvar till chauffören eller lokföraren sjönk han in i en känsla av att tiden stod still och njöt av att i lugn och ro låta beslut mogna och tankarna få fritt spelrum.
Jag relaterar helt och hållet till den känslan. Flyger man mellan Stockholm och Göteborg tar det ca 50 min. Det är ca 50 mil till Stockholm. Om jag går i 50 min skulle jag tro att jag hinner knappt en mil. Inte underligt att det är svårt att förlika sig med tanken på att man har rest 50 mil! Naturligtvis ska man inte behöva GÅ till Stockholm, men tar man buss eller tåg hinner man i alla fall se det man passerar och då känns det mer greppbart att resan är gjord.
Och när annars har man tid att låta tankarna vandra? Innan man somnar? Går inte, antingen kommer morgondagens måsten fram och ångesten växer och driver mig till att överväga absurda saker som att sortera alla dom där papprena som ligger i den där lådan, när ska jag annars hinna det, imorrn när jag äntligen ska ta tag i mitt liv kanske? Eller så hinner inte tankarna fladdra särskilt långt eftersom jag tvärsomnar innan jag ens kommit djupare än nivån på ett samtal i en hiss. Kanske kan det ha att göra med att jag upptäckt tjusningen med naturläkemedel som hjälper mig att somna och skyddar mig mot måstena och sorteringsanfallen.
Hur mycket tid finns det för grubblerier och filosoferande? Inte alla vanliga tankar om karriär, herregudjagärsnarttrettiochvadärdetfråganom, inte glömma sätta upp tvättid och så vidare, utan de tankar som ska leda fram till motivationen att göra alla måsten och att bli en lyckligare, mer harmonisk och socialt fullkomlig människa? Inte nog med att det är svårt att hitta tid och ro, det är svårt att tränga bort alla duktigflickatankar och bara ägna sig åt okynnestankar. Hur härliga var sommarloven på landet? Är det så att brysselkål är godare än broccoli eller beror det bara på att man äter broccoli oftare? Verkligen inga tunga frågor, men alltid något att börja med. Avancemanget till tyngre frågor kommer med lite övning, jag lovar. Själv har jag dessutom kommit på mig själv med att känna mig nästan blyg inför mig själv. Hej på mig, det var längesen, typ.
Så då är det väl bara att börja öva nästa gång det blir läggdags, försöka tränga bort allt stressande som bara ger samvetskval och ägna sig åt goda kreativa tankar. Kanske. Om jag hinner.
25 november 2004
15 november 2004
Åldersnoja
Jag vet att världen inte behöver ytterligare en trettioårig singel boendes i en central, liten, svindyr lägenhet men här är jag! Komplett med vuxennojan som motsägelsefullt nog kompletteras med ålderspanik. Hur ska vi ha det, vi från sjuttiotalet? Å ena sidan räknar vi vuxenpoäng med viss sarkasm, å andra sidan kan vi med uppspärrade ögon vända oss till närmaste hyfsat jämnåriga och väsa snart är vi t r e t t i o! Hur gick det till?
Har en nära vän och arbetskamrat på Posten där jag jobbar (japp, så mycket för den lysande karriären…) som är sex år yngre än jag. Sex år är inte speciellt mycket egentligen. Inget jag tänker på när vi diskuterar saker och ting eller bara sitter och är tvärtysta och sura och klockan halv fyra på natten och det känns som om man aldrig ska få komma hem och lägga sej. Börjar vi prata musik däremot så inser jag att sex år tydligen är en viss skillnad. Min första idol var Carola, jag var åtta år 1983 när hon sjöng Främling. Hennes första idol var också Carola. Fast då var det Fångad av en Stormvind och året var 1991. 1991? Då var jag sexton, önskade mej ett par Doc Marten’s i julklapp och skulle ett år senare fatta det livsavgörande beslutet att gifta mej med Eddie Vedder, sångaren i Pearl Jam. (Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa honom och göra slag i saken och sedan har det liksom runnit ut i sanden.) Susanne, min vän alltså, var då tio.
Barnprogram är ett annat område där åldernojan smyger sej på. När jag med skräckblandad förtjusning pratar om Staffan Westerberg och Vilse i Pannkakan tittar Sus frågande på mej. Inget jag känner till säger hon och fortsätter obekymrat sortera tidningar till Partille och Kungälv. Konstigt nog märker jag ingen större skillnad på henne och mej, trots att det påstods att vår generation blivit märkt av Storpotäten för evigt. Däremot pratar hon gärna om Bumbibjörnarna och jag gissar att hon kan den signaturmelodin utantill, precis som jag kan nynna på Mupparna om så någon skulle väcka mej mitt i natten. Förlåt, jag menar mitt på dan, jag jobbar ju på nätterna.
Framtidsutsikter då? Många av mina arbetskamrater (inte bara Susanne alltså) är precis i början av det som ska bli en karriär. Jag borde väl vara mitt i min nu, eller? Medan jag förut tänkte läsa nån kurs bara för att det är kul känner jag nu hur varje beslut känns livsavgörande och att varje dag där inget blir gjort tar mej närmare ett liv av arbetslöshet och ingen mat på bordet och flytta från min fina lägenhet och bo på gatan och få gå söka-jobb-kurs och lära mej spela gitarr så att jag åtminstone kan försörja mej som gatumusikant. Då känns det inte aktuellt att göra något som inte är strategiskt karriärmässigt fullständigt logiskt. Värsta skitsnacket, men ändå, så känns det.
Men visst är det så att åldersskillnaderna krymper ju äldre vi blir och självklart är det större skillnad mellan en sexåring och en tolvåring än en 23-åring och en som är 29. Men ändå, här sitter jag och känner mej jämngammal med Susanne och så dyker sånt här upp. Hur gick det till?
Har en nära vän och arbetskamrat på Posten där jag jobbar (japp, så mycket för den lysande karriären…) som är sex år yngre än jag. Sex år är inte speciellt mycket egentligen. Inget jag tänker på när vi diskuterar saker och ting eller bara sitter och är tvärtysta och sura och klockan halv fyra på natten och det känns som om man aldrig ska få komma hem och lägga sej. Börjar vi prata musik däremot så inser jag att sex år tydligen är en viss skillnad. Min första idol var Carola, jag var åtta år 1983 när hon sjöng Främling. Hennes första idol var också Carola. Fast då var det Fångad av en Stormvind och året var 1991. 1991? Då var jag sexton, önskade mej ett par Doc Marten’s i julklapp och skulle ett år senare fatta det livsavgörande beslutet att gifta mej med Eddie Vedder, sångaren i Pearl Jam. (Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa honom och göra slag i saken och sedan har det liksom runnit ut i sanden.) Susanne, min vän alltså, var då tio.
Barnprogram är ett annat område där åldernojan smyger sej på. När jag med skräckblandad förtjusning pratar om Staffan Westerberg och Vilse i Pannkakan tittar Sus frågande på mej. Inget jag känner till säger hon och fortsätter obekymrat sortera tidningar till Partille och Kungälv. Konstigt nog märker jag ingen större skillnad på henne och mej, trots att det påstods att vår generation blivit märkt av Storpotäten för evigt. Däremot pratar hon gärna om Bumbibjörnarna och jag gissar att hon kan den signaturmelodin utantill, precis som jag kan nynna på Mupparna om så någon skulle väcka mej mitt i natten. Förlåt, jag menar mitt på dan, jag jobbar ju på nätterna.
Framtidsutsikter då? Många av mina arbetskamrater (inte bara Susanne alltså) är precis i början av det som ska bli en karriär. Jag borde väl vara mitt i min nu, eller? Medan jag förut tänkte läsa nån kurs bara för att det är kul känner jag nu hur varje beslut känns livsavgörande och att varje dag där inget blir gjort tar mej närmare ett liv av arbetslöshet och ingen mat på bordet och flytta från min fina lägenhet och bo på gatan och få gå söka-jobb-kurs och lära mej spela gitarr så att jag åtminstone kan försörja mej som gatumusikant. Då känns det inte aktuellt att göra något som inte är strategiskt karriärmässigt fullständigt logiskt. Värsta skitsnacket, men ändå, så känns det.
Men visst är det så att åldersskillnaderna krymper ju äldre vi blir och självklart är det större skillnad mellan en sexåring och en tolvåring än en 23-åring och en som är 29. Men ändå, här sitter jag och känner mej jämngammal med Susanne och så dyker sånt här upp. Hur gick det till?
Vem är avundsjuk?
”Avundsjuka är min drivkraft” säger Martina Haag i Aftonbladets söndagsbilaga. Tydligen ska hon vara deras nya krönikör och få plats för sina säkert roliga och genomtänkta åsikter. Jag kan verkligen förstå Martina och hennes avundsjuka. Stackars stackars Martina som växte upp på Lidingö (det var faktiskt i ett höghus!) utan färg-tv. Herre Gud, ingen färg-tv! Var är barnombudsmannen när man som bäst behöver honom?
Det kanske vore bättre att komma över avundsjukan och bara göra njutningen av det man faktiskt håller på med till sin drivkraft? Jag vet jag vet, jag är verkligen ingen superbrutta som gillar att ”hålla många bollar i luften” är ”drivande och hungrig” eller nåt ens åt det hållet, men det stööör mig när någon som är fyrtio år, bor i Bromma, har två jättefina ungar och en karl som verkar vara värsta myskändishärligakillenheladagen tar sig rätten att kokettera med sin misslyckade skådespelarkarriär, då blir jag lite less. För oss andra, vanliga dödliga, som inte ens lyckas få ett förhållande att fungera och som börjar jobba på att acceptera det faktum att min etta och jag kommer att få hålla ihop ett bra mycket längre än det misslyckade förhållandet som man ändå kämpar för att hålla liv i för nåt ska väl ändå hända i ens liv, är det tråååkigt att se en vackert leende Aftonbladetkrönikör sitta med sina söta barn och prata om hur hennes hår liknar Lennart Swahns. Istället vill hon ha tjockt hår som Yvonne Ryding. Vem vill inte det??? Och vem, med teaterintresse, vill inte ha en fast anställning på Dramaten???
Snälla Martina, du är superlyckligt lottad! Gå hem och hångla upp din snygga karl och låt den där avundsjukan finnas för oss som jobbar på Posten och tydligen och till vår egen stora förvåning inte orkar ta oss till våra drömmars mål! Önskar att jag aldrig hade läst artikeln, dina krönikor kommer eka falskt i mina öron (eller ekar det i ögonen när man läser?) nu när jag sett ditt perfekta liv. Anledningen att alla älskar Bridget och hennes tafflighet är för att hon inte finns på riktigt och att hon faktiskt inte lyckas speciellt bra med det hon gör, att hålla på sådär som du gör är trååkigt och fullständigt ologiskt, vad jag förstår har du kommit längre i din skådespelarkarriär än många andra också. Herre Gud, ringa Kjell Sundvall, hur sjutton får man tag på honom?
Det kanske vore bättre att komma över avundsjukan och bara göra njutningen av det man faktiskt håller på med till sin drivkraft? Jag vet jag vet, jag är verkligen ingen superbrutta som gillar att ”hålla många bollar i luften” är ”drivande och hungrig” eller nåt ens åt det hållet, men det stööör mig när någon som är fyrtio år, bor i Bromma, har två jättefina ungar och en karl som verkar vara värsta myskändishärligakillenheladagen tar sig rätten att kokettera med sin misslyckade skådespelarkarriär, då blir jag lite less. För oss andra, vanliga dödliga, som inte ens lyckas få ett förhållande att fungera och som börjar jobba på att acceptera det faktum att min etta och jag kommer att få hålla ihop ett bra mycket längre än det misslyckade förhållandet som man ändå kämpar för att hålla liv i för nåt ska väl ändå hända i ens liv, är det tråååkigt att se en vackert leende Aftonbladetkrönikör sitta med sina söta barn och prata om hur hennes hår liknar Lennart Swahns. Istället vill hon ha tjockt hår som Yvonne Ryding. Vem vill inte det??? Och vem, med teaterintresse, vill inte ha en fast anställning på Dramaten???
Snälla Martina, du är superlyckligt lottad! Gå hem och hångla upp din snygga karl och låt den där avundsjukan finnas för oss som jobbar på Posten och tydligen och till vår egen stora förvåning inte orkar ta oss till våra drömmars mål! Önskar att jag aldrig hade läst artikeln, dina krönikor kommer eka falskt i mina öron (eller ekar det i ögonen när man läser?) nu när jag sett ditt perfekta liv. Anledningen att alla älskar Bridget och hennes tafflighet är för att hon inte finns på riktigt och att hon faktiskt inte lyckas speciellt bra med det hon gör, att hålla på sådär som du gör är trååkigt och fullständigt ologiskt, vad jag förstår har du kommit längre i din skådespelarkarriär än många andra också. Herre Gud, ringa Kjell Sundvall, hur sjutton får man tag på honom?
20 september 2004
IKEAfeber
Yey! Ska åka och köpa billig fanértvbänk på det nyöppnade IKEA i Bäckebol om en stund. Och inte vilken fanér som helst, silverfanér! Känns otroligt lyxigt, tänk att en enkel tjej från Backa som jag är ska få den stora äran att ha en bänk i äkta himla silverfanér. Och tänk hur grymt snajsigt det kommer kännas att använda de två kökspallar som tvn nu står på i självaste köket! :)
Allvarligt talat, så ska det faktiskt bli skönt att få lite ordning & reda i det här hemmet, börjar tröttna på mina vita Billybokhyllor som jag haft sen jag var 10... Ommöblering på G. Som vanligt när något förändras i livet.
Allvarligt talat, så ska det faktiskt bli skönt att få lite ordning & reda i det här hemmet, börjar tröttna på mina vita Billybokhyllor som jag haft sen jag var 10... Ommöblering på G. Som vanligt när något förändras i livet.
15 september 2004
Inspirationstorka
I takt med att motivation för uppsatsen ökar tappar jag kreativiteten för andra saker. Jag inser att det är bra och att det antagligen kommer gå över så fort uppsatsen är klar, men jag känner mig inte som en rolig person. Inspiration känns som nåt lyxigt som jag inte känt på ett tag och när jag blir tillfrågad om råd från olika håll och kanter känns det som jag inte har något vettigt att komma med. Ska fokusera på den gnista jag börjat känna över skrivandet och hoppas att det kanske leder till att mitt "vanliga" skrivande vaknar igen.
Har köpt biljetter till Eddie Izzard som ska uppträda på Harry's, av alla ställen den 30 september. Biljetterna var svindyra så förhoppningsvis blir det trångt och roligt!
Har köpt biljetter till Eddie Izzard som ska uppträda på Harry's, av alla ställen den 30 september. Biljetterna var svindyra så förhoppningsvis blir det trångt och roligt!
09 september 2004
06 september 2004
04 september 2004
Väldigt tidig
Ojoj, bara för att jag själv ska tro att det är sant; vaknade klockan sex idag och lyckades inte somna om. Vad hittar man på så här tidigt? Ingen, och jag menar ingen är vaken klockan halv sju en lördag morgon. Hade ju mycket väl kunnat åka och hämta S med T, men lyckade ju inte få tag på någon bil.
29 augusti 2004
En kort & en kort till
Det är verkligen sant, sommaren verkar vara väck för den här gången. Det sista som påminde om sommaren åkte hem igår, M alltså. Trodde att jag skulle komma hem och vara fylld av energi och storstäda och njuta av ensamheten men riktigt så blev det inte. Visst var det skönt att vara själv, men på något sätt har jag visst vant mej vid karln. Kändes konstigt i morse också. Kanske är det dags att ta sej en funderare på hur det blir. Han tror att det kommer gå av sej själv, men jag funkar inte riktigt så, då blir det bara det som är bekvämast och det behöver inte vara det som funkar bäst.
Hyrde två filmer, Kill Bill vol 1 och En kort, en lång, började naturligtvis storlipa till den sista, en dansk relationsdramakomedi eller vad man ska säga.
Hyrde två filmer, Kill Bill vol 1 och En kort, en lång, började naturligtvis storlipa till den sista, en dansk relationsdramakomedi eller vad man ska säga.
26 augusti 2004
Utarmad matlådskultur
Sommaren är long gone, är mitt uppe i matlådsträsket igen... påslasagne idag, samma igår. blir antagligen någon annan kulinarisk utflykt på söndag, kanske rent av festar till det och köper en fryst pizzabit i automaten på jobbet. Glamourfaktorn är på topp.
20 augusti 2004
Vad är kärlek?
Vad är kärlek?: 'en stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet'.
SAOL:s definition, tyckte bara att det var vackert på något sätt.
SAOL:s definition, tyckte bara att det var vackert på något sätt.
17 augusti 2004
Dagens kaffe...
Aaaah, allt blir så mycket bättre när dagens första kaffe är bryggd. Eller pressad i mitt fall.
Pressad förresten, tydligen har M känt sej mer pressad än jag har fattat av att bo här. Inte särskilt stämningshöjande att höra att han räknar ner dagarna tills han åker hem. Tycker om honom så det gör ont och mer ont gör det av sånt. Får försöka hålla in mitt temprament så jag inte orsakar en hjärtattack... trodde att jag gjort klart att jag skäller högre än jag bits eller hur man brukar säga, men det kanske är svårt att tro på det, vad vet jag. Just nu är det världens konstigaste stämning och jag har försökt få det normalt igen, bett om ursäkt och det som står i min makt, men det går inte bort. Får väl bara ta det lugnt och se vad som händer, tråkigt bara...
Pressad förresten, tydligen har M känt sej mer pressad än jag har fattat av att bo här. Inte särskilt stämningshöjande att höra att han räknar ner dagarna tills han åker hem. Tycker om honom så det gör ont och mer ont gör det av sånt. Får försöka hålla in mitt temprament så jag inte orsakar en hjärtattack... trodde att jag gjort klart att jag skäller högre än jag bits eller hur man brukar säga, men det kanske är svårt att tro på det, vad vet jag. Just nu är det världens konstigaste stämning och jag har försökt få det normalt igen, bett om ursäkt och det som står i min makt, men det går inte bort. Får väl bara ta det lugnt och se vad som händer, tråkigt bara...
14 augusti 2004
Mera bråk...
Bråk bråk bråk... Frustrationen av att inte skrämmas med att visa känslor, varken positiva eller negativa, tär och läcker allt oftare ut i irritation över småsaker.
13 augusti 2004
11 augusti 2004
09 augusti 2004
Sommartiderhejhej
Whoaaa, äntligen äntligen lite värme! Eller mycket. Har lyckats åstadkomma några fräknar men inte mycket mer. Typiskt att jag börjar jobba igen på onsdag, fast på ett litet litet sätt känns det skönt också. Har fått tydliga indikationer på att det finns fler än jag som är trött på mitt hemmahängande och det är ju alltid roligt att glädja sin omgivning.
Kalaset här i Göteborg har fortsatt utan mej, men imorgon är det jag och K som ska ut och kika lite. Vet inte exakt vad det blir, men superhängande är ju vår specialitet så det ska nog inte bli några problem.
Och T har åkt till Grekland, nyss hemkommen från sin New Yorksemester. Najs.
Kalaset här i Göteborg har fortsatt utan mej, men imorgon är det jag och K som ska ut och kika lite. Vet inte exakt vad det blir, men superhängande är ju vår specialitet så det ska nog inte bli några problem.
Och T har åkt till Grekland, nyss hemkommen från sin New Yorksemester. Najs.
06 augusti 2004
Stort kalas i stan
Idag började den stora händelsen i vår lilla stad, Göteborgskalaset. En åtta dagar lång frossa i goooa gubbar och gooo stämning. Urk. Fast jag får väl motvilligt erkänna att det är lite kul när hela stan e i stan. Ska träffa T och Blomman med sonen Robin och kanske några till och åka ut till Bananpiren och se lite musik om en stund. Det ska bli kul, jag har inte träffat dom på länge. M jobbar vid Operan ikväll också så jag kommer säkert springa på honom på vägen dit.
Siktar på noll skoskav ikväll, vi får se hur det går. Värmer upp med att lämna tillbaka filmen vi hyrde igår, Mystic River. Den var okej, hade lite svårt att engagera mej av någon anledning.
Siktar på noll skoskav ikväll, vi får se hur det går. Värmer upp med att lämna tillbaka filmen vi hyrde igår, Mystic River. Den var okej, hade lite svårt att engagera mej av någon anledning.
05 augusti 2004
Svett
Herre gud, det måste vara minst 30 grader ute! Och här sitter jag och har tvättid... Tror att jag ska ta med mej boken och lägga mej i parken medan tvättmaskinen går och tänka på de stackars kvinnorna förr (typ min mormor?) som fick tvätta för hand. Det känns bra och pk att komma ihåg hur bra man har det med alla maskiner som gör allt tråkigt arbete, sitter just och hör på P3 uppblandat med diskmaskinens lunkande ljud.
Antal bråk med M hittills den här veckan; 2. I förrgår tog det slut och vi blev tillsammans. Igen. Igår såg vi The Others och hann med ett litet bråk innan vi somnade. Härligt, uppfriskande... :/
Köpte förresten tre böcker till samtidigt som Snabbmatslandet. Blonde av Joyce Carol Oates, på intensiv inrådan av T, Korkade Vita Män av Michael Moore, på intensiv inrådan av George W Bush och Fucking Sverige av Göran Greider för att förstå "varför en ung kvinna väljer att flytta till en mindre ort i Sverige". Allvarligt talat, jag vill faktiskt förstå det och jag hoppas att jag inte låter som någon inskränkt storstadsbo som kallar resten av Sverige för vischan. Jag vet att inte alla på landet är radhusfräcka, gillar schlagers och alternerar bingolottospelandet med golf. Dom finns i stan också. Faktiskt.
Dagens äventyr: Tvätt 12-16 och uppröjning av en massa papper som plötsligt spreds i lägenheten som ett lapptäcke.
Antal bråk med M hittills den här veckan; 2. I förrgår tog det slut och vi blev tillsammans. Igen. Igår såg vi The Others och hann med ett litet bråk innan vi somnade. Härligt, uppfriskande... :/
Köpte förresten tre böcker till samtidigt som Snabbmatslandet. Blonde av Joyce Carol Oates, på intensiv inrådan av T, Korkade Vita Män av Michael Moore, på intensiv inrådan av George W Bush och Fucking Sverige av Göran Greider för att förstå "varför en ung kvinna väljer att flytta till en mindre ort i Sverige". Allvarligt talat, jag vill faktiskt förstå det och jag hoppas att jag inte låter som någon inskränkt storstadsbo som kallar resten av Sverige för vischan. Jag vet att inte alla på landet är radhusfräcka, gillar schlagers och alternerar bingolottospelandet med golf. Dom finns i stan också. Faktiskt.
Dagens äventyr: Tvätt 12-16 och uppröjning av en massa papper som plötsligt spreds i lägenheten som ett lapptäcke.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
