En klok man sa en gång till mig att han föredrar att ta tåg eller buss framför flyg om han behöver resa någonstans. Det berodde varken på flygrädsla eller miljömedvetenhet, i alla fall inte i första hand. Den största anledningen var att han tyckte om att uppleva själva färden från punkt A till punkt B. Men han överlät all kontroll och allt ansvar till chauffören eller lokföraren sjönk han in i en känsla av att tiden stod still och njöt av att i lugn och ro låta beslut mogna och tankarna få fritt spelrum.
Jag relaterar helt och hållet till den känslan. Flyger man mellan Stockholm och Göteborg tar det ca 50 min. Det är ca 50 mil till Stockholm. Om jag går i 50 min skulle jag tro att jag hinner knappt en mil. Inte underligt att det är svårt att förlika sig med tanken på att man har rest 50 mil! Naturligtvis ska man inte behöva GÅ till Stockholm, men tar man buss eller tåg hinner man i alla fall se det man passerar och då känns det mer greppbart att resan är gjord.
Och när annars har man tid att låta tankarna vandra? Innan man somnar? Går inte, antingen kommer morgondagens måsten fram och ångesten växer och driver mig till att överväga absurda saker som att sortera alla dom där papprena som ligger i den där lådan, när ska jag annars hinna det, imorrn när jag äntligen ska ta tag i mitt liv kanske? Eller så hinner inte tankarna fladdra särskilt långt eftersom jag tvärsomnar innan jag ens kommit djupare än nivån på ett samtal i en hiss. Kanske kan det ha att göra med att jag upptäckt tjusningen med naturläkemedel som hjälper mig att somna och skyddar mig mot måstena och sorteringsanfallen.
Hur mycket tid finns det för grubblerier och filosoferande? Inte alla vanliga tankar om karriär, herregudjagärsnarttrettiochvadärdetfråganom, inte glömma sätta upp tvättid och så vidare, utan de tankar som ska leda fram till motivationen att göra alla måsten och att bli en lyckligare, mer harmonisk och socialt fullkomlig människa? Inte nog med att det är svårt att hitta tid och ro, det är svårt att tränga bort alla duktigflickatankar och bara ägna sig åt okynnestankar. Hur härliga var sommarloven på landet? Är det så att brysselkål är godare än broccoli eller beror det bara på att man äter broccoli oftare? Verkligen inga tunga frågor, men alltid något att börja med. Avancemanget till tyngre frågor kommer med lite övning, jag lovar. Själv har jag dessutom kommit på mig själv med att känna mig nästan blyg inför mig själv. Hej på mig, det var längesen, typ.
Så då är det väl bara att börja öva nästa gång det blir läggdags, försöka tränga bort allt stressande som bara ger samvetskval och ägna sig åt goda kreativa tankar. Kanske. Om jag hinner.
25 november 2004
15 november 2004
Åldersnoja
Jag vet att världen inte behöver ytterligare en trettioårig singel boendes i en central, liten, svindyr lägenhet men här är jag! Komplett med vuxennojan som motsägelsefullt nog kompletteras med ålderspanik. Hur ska vi ha det, vi från sjuttiotalet? Å ena sidan räknar vi vuxenpoäng med viss sarkasm, å andra sidan kan vi med uppspärrade ögon vända oss till närmaste hyfsat jämnåriga och väsa snart är vi t r e t t i o! Hur gick det till?
Har en nära vän och arbetskamrat på Posten där jag jobbar (japp, så mycket för den lysande karriären…) som är sex år yngre än jag. Sex år är inte speciellt mycket egentligen. Inget jag tänker på när vi diskuterar saker och ting eller bara sitter och är tvärtysta och sura och klockan halv fyra på natten och det känns som om man aldrig ska få komma hem och lägga sej. Börjar vi prata musik däremot så inser jag att sex år tydligen är en viss skillnad. Min första idol var Carola, jag var åtta år 1983 när hon sjöng Främling. Hennes första idol var också Carola. Fast då var det Fångad av en Stormvind och året var 1991. 1991? Då var jag sexton, önskade mej ett par Doc Marten’s i julklapp och skulle ett år senare fatta det livsavgörande beslutet att gifta mej med Eddie Vedder, sångaren i Pearl Jam. (Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa honom och göra slag i saken och sedan har det liksom runnit ut i sanden.) Susanne, min vän alltså, var då tio.
Barnprogram är ett annat område där åldernojan smyger sej på. När jag med skräckblandad förtjusning pratar om Staffan Westerberg och Vilse i Pannkakan tittar Sus frågande på mej. Inget jag känner till säger hon och fortsätter obekymrat sortera tidningar till Partille och Kungälv. Konstigt nog märker jag ingen större skillnad på henne och mej, trots att det påstods att vår generation blivit märkt av Storpotäten för evigt. Däremot pratar hon gärna om Bumbibjörnarna och jag gissar att hon kan den signaturmelodin utantill, precis som jag kan nynna på Mupparna om så någon skulle väcka mej mitt i natten. Förlåt, jag menar mitt på dan, jag jobbar ju på nätterna.
Framtidsutsikter då? Många av mina arbetskamrater (inte bara Susanne alltså) är precis i början av det som ska bli en karriär. Jag borde väl vara mitt i min nu, eller? Medan jag förut tänkte läsa nån kurs bara för att det är kul känner jag nu hur varje beslut känns livsavgörande och att varje dag där inget blir gjort tar mej närmare ett liv av arbetslöshet och ingen mat på bordet och flytta från min fina lägenhet och bo på gatan och få gå söka-jobb-kurs och lära mej spela gitarr så att jag åtminstone kan försörja mej som gatumusikant. Då känns det inte aktuellt att göra något som inte är strategiskt karriärmässigt fullständigt logiskt. Värsta skitsnacket, men ändå, så känns det.
Men visst är det så att åldersskillnaderna krymper ju äldre vi blir och självklart är det större skillnad mellan en sexåring och en tolvåring än en 23-åring och en som är 29. Men ändå, här sitter jag och känner mej jämngammal med Susanne och så dyker sånt här upp. Hur gick det till?
Har en nära vän och arbetskamrat på Posten där jag jobbar (japp, så mycket för den lysande karriären…) som är sex år yngre än jag. Sex år är inte speciellt mycket egentligen. Inget jag tänker på när vi diskuterar saker och ting eller bara sitter och är tvärtysta och sura och klockan halv fyra på natten och det känns som om man aldrig ska få komma hem och lägga sej. Börjar vi prata musik däremot så inser jag att sex år tydligen är en viss skillnad. Min första idol var Carola, jag var åtta år 1983 när hon sjöng Främling. Hennes första idol var också Carola. Fast då var det Fångad av en Stormvind och året var 1991. 1991? Då var jag sexton, önskade mej ett par Doc Marten’s i julklapp och skulle ett år senare fatta det livsavgörande beslutet att gifta mej med Eddie Vedder, sångaren i Pearl Jam. (Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa honom och göra slag i saken och sedan har det liksom runnit ut i sanden.) Susanne, min vän alltså, var då tio.
Barnprogram är ett annat område där åldernojan smyger sej på. När jag med skräckblandad förtjusning pratar om Staffan Westerberg och Vilse i Pannkakan tittar Sus frågande på mej. Inget jag känner till säger hon och fortsätter obekymrat sortera tidningar till Partille och Kungälv. Konstigt nog märker jag ingen större skillnad på henne och mej, trots att det påstods att vår generation blivit märkt av Storpotäten för evigt. Däremot pratar hon gärna om Bumbibjörnarna och jag gissar att hon kan den signaturmelodin utantill, precis som jag kan nynna på Mupparna om så någon skulle väcka mej mitt i natten. Förlåt, jag menar mitt på dan, jag jobbar ju på nätterna.
Framtidsutsikter då? Många av mina arbetskamrater (inte bara Susanne alltså) är precis i början av det som ska bli en karriär. Jag borde väl vara mitt i min nu, eller? Medan jag förut tänkte läsa nån kurs bara för att det är kul känner jag nu hur varje beslut känns livsavgörande och att varje dag där inget blir gjort tar mej närmare ett liv av arbetslöshet och ingen mat på bordet och flytta från min fina lägenhet och bo på gatan och få gå söka-jobb-kurs och lära mej spela gitarr så att jag åtminstone kan försörja mej som gatumusikant. Då känns det inte aktuellt att göra något som inte är strategiskt karriärmässigt fullständigt logiskt. Värsta skitsnacket, men ändå, så känns det.
Men visst är det så att åldersskillnaderna krymper ju äldre vi blir och självklart är det större skillnad mellan en sexåring och en tolvåring än en 23-åring och en som är 29. Men ändå, här sitter jag och känner mej jämngammal med Susanne och så dyker sånt här upp. Hur gick det till?
Vem är avundsjuk?
”Avundsjuka är min drivkraft” säger Martina Haag i Aftonbladets söndagsbilaga. Tydligen ska hon vara deras nya krönikör och få plats för sina säkert roliga och genomtänkta åsikter. Jag kan verkligen förstå Martina och hennes avundsjuka. Stackars stackars Martina som växte upp på Lidingö (det var faktiskt i ett höghus!) utan färg-tv. Herre Gud, ingen färg-tv! Var är barnombudsmannen när man som bäst behöver honom?
Det kanske vore bättre att komma över avundsjukan och bara göra njutningen av det man faktiskt håller på med till sin drivkraft? Jag vet jag vet, jag är verkligen ingen superbrutta som gillar att ”hålla många bollar i luften” är ”drivande och hungrig” eller nåt ens åt det hållet, men det stööör mig när någon som är fyrtio år, bor i Bromma, har två jättefina ungar och en karl som verkar vara värsta myskändishärligakillenheladagen tar sig rätten att kokettera med sin misslyckade skådespelarkarriär, då blir jag lite less. För oss andra, vanliga dödliga, som inte ens lyckas få ett förhållande att fungera och som börjar jobba på att acceptera det faktum att min etta och jag kommer att få hålla ihop ett bra mycket längre än det misslyckade förhållandet som man ändå kämpar för att hålla liv i för nåt ska väl ändå hända i ens liv, är det tråååkigt att se en vackert leende Aftonbladetkrönikör sitta med sina söta barn och prata om hur hennes hår liknar Lennart Swahns. Istället vill hon ha tjockt hår som Yvonne Ryding. Vem vill inte det??? Och vem, med teaterintresse, vill inte ha en fast anställning på Dramaten???
Snälla Martina, du är superlyckligt lottad! Gå hem och hångla upp din snygga karl och låt den där avundsjukan finnas för oss som jobbar på Posten och tydligen och till vår egen stora förvåning inte orkar ta oss till våra drömmars mål! Önskar att jag aldrig hade läst artikeln, dina krönikor kommer eka falskt i mina öron (eller ekar det i ögonen när man läser?) nu när jag sett ditt perfekta liv. Anledningen att alla älskar Bridget och hennes tafflighet är för att hon inte finns på riktigt och att hon faktiskt inte lyckas speciellt bra med det hon gör, att hålla på sådär som du gör är trååkigt och fullständigt ologiskt, vad jag förstår har du kommit längre i din skådespelarkarriär än många andra också. Herre Gud, ringa Kjell Sundvall, hur sjutton får man tag på honom?
Det kanske vore bättre att komma över avundsjukan och bara göra njutningen av det man faktiskt håller på med till sin drivkraft? Jag vet jag vet, jag är verkligen ingen superbrutta som gillar att ”hålla många bollar i luften” är ”drivande och hungrig” eller nåt ens åt det hållet, men det stööör mig när någon som är fyrtio år, bor i Bromma, har två jättefina ungar och en karl som verkar vara värsta myskändishärligakillenheladagen tar sig rätten att kokettera med sin misslyckade skådespelarkarriär, då blir jag lite less. För oss andra, vanliga dödliga, som inte ens lyckas få ett förhållande att fungera och som börjar jobba på att acceptera det faktum att min etta och jag kommer att få hålla ihop ett bra mycket längre än det misslyckade förhållandet som man ändå kämpar för att hålla liv i för nåt ska väl ändå hända i ens liv, är det tråååkigt att se en vackert leende Aftonbladetkrönikör sitta med sina söta barn och prata om hur hennes hår liknar Lennart Swahns. Istället vill hon ha tjockt hår som Yvonne Ryding. Vem vill inte det??? Och vem, med teaterintresse, vill inte ha en fast anställning på Dramaten???
Snälla Martina, du är superlyckligt lottad! Gå hem och hångla upp din snygga karl och låt den där avundsjukan finnas för oss som jobbar på Posten och tydligen och till vår egen stora förvåning inte orkar ta oss till våra drömmars mål! Önskar att jag aldrig hade läst artikeln, dina krönikor kommer eka falskt i mina öron (eller ekar det i ögonen när man läser?) nu när jag sett ditt perfekta liv. Anledningen att alla älskar Bridget och hennes tafflighet är för att hon inte finns på riktigt och att hon faktiskt inte lyckas speciellt bra med det hon gör, att hålla på sådär som du gör är trååkigt och fullständigt ologiskt, vad jag förstår har du kommit längre i din skådespelarkarriär än många andra också. Herre Gud, ringa Kjell Sundvall, hur sjutton får man tag på honom?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
