Nu har hon tänkt lite

Har lagt märke till att många (till exempel här, här och här) funderar över varför man bloggar och varför bloggen får en viss ton. Det är ju såklart något som tål att tänka på även om jag faktiskt tycker att det är lite läskigt. Självrannsakan liksom, man vet ju aldrig vad man hittar. Själv började jag blogga till en början enbart för mej själv. Talade inte om för någon att jag gjorde det för att jag inte ville helt enkelt. Det fanns en annan blogg som började som något ganska privat och sedan utvecklades till ett ställe där jag publicerade mina mer "riktiga" texter om sånt som inte bara handlar om dammsugarbråk och lasagnelunchlådor. Den fyllde inte något syfte för mej, de här texterna hade skrivits ändå och fick mej inte att se på saker och ting på något nytt sätt utan befäste snarare saker jag redan tyckte och tänkte.

Här och nu har jag medvetet valt en kanske lite hurtig ton. Det handlar inte om politik och inte heller om livets mörka sidor, den handlar mest om lilla jag och min vardag. Spontanbloggandet som kan bestå av en mening med något trivialt gör att jag tvingas tänka efter över även det triviala och på något sätt känner jag att det är rofyllt. Kanske är det för att jag själv har ett behov av att se min vardag uppspaltad på en skärm för att känna att jag har koll. Kanske för att de mörka sidorna är tillräckligt närvarande i mitt liv, jag behöver inte se dom tydligt för att veta att dom finns. Däremot kan jag verkligen behöva se vilket litet problem en bråkig dammsugare är för att inte göra bagateller till ytterligare en dysterhet i mitt liv. Och tro mej, dom finns. Jag är ganska trött på dom bara och hoppas väl att det här ska vara ett sätt att tunna ut dom, trots risken att verka ytlig och ospännande.