90-talet ftw!

Saker man lär sig när man bor med en sambo som har en tonåring - att man kan se ut som på 90-talet utan att någon höjer ögonbrynen. Det hela blev väldigt uppenbart när jag plötsligt fick en flashback och var tvungen att leta upp ett fotoalbum från förr, och konstatera att min skjorta då var likadan som hennes nu. Det i kombo med att jag kollade på Pretty in Pink som har gjort ett fint collage med inspiration hämtat från My so called life. Och jag känner lika delar förtjusning och förvåning. Låt mig dela upp det hela;

1. Förtjusning
I lööööv rutiga flanellskjortor och kängor av olika slag. Faktum är att jag nog aldrig slutat använda kängor av olika slag. Dr Martens har alltid varit i dyraste laget och dessutom har jag inte tålamod att gå in dem, men kängor. Mums filibabba. Och så här kan jag fortsätta - I lööööv koftor, I lööööv... ja, osv.

2. Förvåning
Av den enkla anledningen att det här är första gången ett mode återkommer och jag INTE tänker "Nänänä, det här går jag inte på en gång till". Ungefär som när haremsbyxorna kom tillbaka. Jag ba - nix nej.

Men då är det väl okej att gömma sig i lager på lager på lager på lager igen då väl?

Hälsningar från en som hoppas.

P.S Fina bilden på CD-skivor kommer från kozumel på Flickr.