Har tillbringat dagen med att hjälpa (lite iaf, var inte med från början) mina vänner Therése och Albin att flytta till sitt nyinköpta hus som är så fint så fint. Egen trädgård med lite träd och sånt och en massa rum. Det är säkert vad som kallas för ett litet hus, men för mej som är uppvuxen med fem personer på fyra rum och "hus" på landet bestående av fem personer och två rum så känns alla hus som stora. Vilket påminner mej om min boendehistoria.
Jag har insett att jag alltid bott trångt. Hemma hos mor och far - trångt. Okej, kanske inte när båda storebröderna flyttat hemifrån men ändå. I London delade jag och T på ett litet skokartongsrum, bodde sambo i en etta och sen en tvåa där sovrummet var så litet så det inte fick plats några sängbord och så nu, en etta igen. Kändes iofs väldigt stort när jag flyttade in eftersom jag fortfarande inte hade vant mej vid att bo i två rum och nu hade jag plötsligt en hel lägenhet bara för mej själv. Men nu börjar det kännas lite trångt.
Ska man slå till och börja leta efter nåt större kanske, nu när man har riktigt jobb och allting? Hmm, får nog börja fundera på om det är något att tänka på. Ingen som sitter och klämmer på en lika central fast större och gärna billigare lägenhet? Behöööver inte vara nedre Johanneberg, jag kan allt sträcka mej till övre också.
1 kommentar:
Äsch.... du bor ju bra! Men det är klart, vore kanske inte så dumt ha kungssängen i ett sovrum ;-) //M
Skicka en kommentar