Åldersnoja

Jag vet att världen inte behöver ytterligare en trettioårig singel boendes i en central, liten, svindyr lägenhet men här är jag! Komplett med vuxennojan som motsägelsefullt nog kompletteras med ålderspanik. Hur ska vi ha det, vi från sjuttiotalet? Å ena sidan räknar vi vuxenpoäng med viss sarkasm, å andra sidan kan vi med uppspärrade ögon vända oss till närmaste hyfsat jämnåriga och väsa snart är vi t r e t t i o! Hur gick det till?



Har en nära vän och arbetskamrat på Posten där jag jobbar (japp, så mycket för den lysande karriären…) som är sex år yngre än jag. Sex år är inte speciellt mycket egentligen. Inget jag tänker på när vi diskuterar saker och ting eller bara sitter och är tvärtysta och sura och klockan halv fyra på natten och det känns som om man aldrig ska få komma hem och lägga sej. Börjar vi prata musik däremot så inser jag att sex år tydligen är en viss skillnad. Min första idol var Carola, jag var åtta år 1983 när hon sjöng Främling. Hennes första idol var också Carola. Fast då var det Fångad av en Stormvind och året var 1991. 1991? Då var jag sexton, önskade mej ett par Doc Marten’s i julklapp och skulle ett år senare fatta det livsavgörande beslutet att gifta mej med Eddie Vedder, sångaren i Pearl Jam. (Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa honom och göra slag i saken och sedan har det liksom runnit ut i sanden.) Susanne, min vän alltså, var då tio.



Barnprogram är ett annat område där åldernojan smyger sej på. När jag med skräckblandad förtjusning pratar om Staffan Westerberg och Vilse i Pannkakan tittar Sus frågande på mej. Inget jag känner till säger hon och fortsätter obekymrat sortera tidningar till Partille och Kungälv. Konstigt nog märker jag ingen större skillnad på henne och mej, trots att det påstods att vår generation blivit märkt av Storpotäten för evigt. Däremot pratar hon gärna om Bumbibjörnarna och jag gissar att hon kan den signaturmelodin utantill, precis som jag kan nynna på Mupparna om så någon skulle väcka mej mitt i natten. Förlåt, jag menar mitt på dan, jag jobbar ju på nätterna.



Framtidsutsikter då? Många av mina arbetskamrater (inte bara Susanne alltså) är precis i början av det som ska bli en karriär. Jag borde väl vara mitt i min nu, eller? Medan jag förut tänkte läsa nån kurs bara för att det är kul känner jag nu hur varje beslut känns livsavgörande och att varje dag där inget blir gjort tar mej närmare ett liv av arbetslöshet och ingen mat på bordet och flytta från min fina lägenhet och bo på gatan och få gå söka-jobb-kurs och lära mej spela gitarr så att jag åtminstone kan försörja mej som gatumusikant. Då känns det inte aktuellt att göra något som inte är strategiskt karriärmässigt fullständigt logiskt. Värsta skitsnacket, men ändå, så känns det.



Men visst är det så att åldersskillnaderna krymper ju äldre vi blir och självklart är det större skillnad mellan en sexåring och en tolvåring än en 23-åring och en som är 29. Men ändå, här sitter jag och känner mej jämngammal med Susanne och så dyker sånt här upp. Hur gick det till?